Fotbollens vedervärdigheter – när ska rasismen få ett slut?

Publicerat 2019-11-30 15:59

Hat. Hot. Hämnd. Många gånger bottnar vedervärdiga saker i dessa ord. Och rasismen är inget undantag, utan snarare en av de mest aktuella företeelserna att associeras med sådana saker. Fotbollens komplexitet har kommit att växa till sig och numera undrar man när – eller snarare om – rasismen kommer att försvinna.

Sverige slöts samman. Det året. Den dagen. Den tiden. Och det var fantastiskt att få beskåda. Känslan man sköljdes av, var att landet på något sätt återförenades. Att man blev ett och aldrig skulle skiljas åt igen. Alla inkluderades, oavsett vem man var, oberoende vilken bakgrund man hade eller vad man åt till frukost. Jag minns det tillfället, som bringade så otroligt mycket sorg, tragedi och inte minst död. Jag tänker tillbaka på det som fick människor att ställa sig intill varandra och inte gå ifrån. För jag fick se det med egna ögon, och jag pratar självklart om den 22 oktober 2015 – skolattacken i Trollhättan. Där och då beslöt sig en ung man för att sätta en svart ytterlighet i den svenska historieskrivningen, hos den svenska befolkningen och i synnerhet hos de berörda.

Och allt begrundades i hatets allra värsta element – rasism.

Men den närmsta tiden därefter skulle man i staden och i övriga delar av landet ha ett helt annat sätt att förhålla sig till varandra. Olikheterna försvann och man sågs plötsligt ett bland gemene man. Det är just det jag vill komma åt, även om det är så oerhört svårt att nå. Efter denna tragedi trodde jag att  utrymmet för hatet skulle elimineras och att sportens värld, med den starka kraft den innehar, skulle vara ledande i frågan. Ack så fel jag hade. För istället har det snarare blivit precis tvärtom.

Låt oss bara ta några exempel

Varför inte börja med Zlatan Ibrahimovic efter de senaste dagarnas bravader? Som alla säkerligen vet vid detta tillfälle, har en av Sveriges och Malmös största genom alla tider valt att köpa upp en del av kakan i Hammarby IF, en direkt konkurrent till hans gamla stad och klubb. Fullt rimligt har detta nu väckt känslor bland fanatikerna. Och känslor, ja, det är helt okej att visa. Supportrar är människor, och inte vilka som helst, utan de är fotbollens allra viktigaste spelare. För utan fotbollsanhängarnas kärlek, försvinner sporten helt. Jag hade snarare förvånats om Malmöiterna hade varit tillfreds med ett beslut som detta.

Faktum är att uppror, visat missnöje och kalabalik under vissa omständigheter tillhör denna scen. Surströmming, portmålning, toalettsitsar ska – och bör – i princip förekomma, säger jag utan att mena på att detta ska hyllas eller användas som idealiska exempel i livsmeningar. Men när detta övergår till hat, hot och direkt rasdiskriminering, då har vi missuppfattat allt helt. Då är vi inte längre medmänniskor, eller människor överhuvudtaget. För hur i hela friden har bakgrund, hår- och hudfärg eller namn med detta att göra?

En obegriplig förnekelse

Vi kan vidare rikta blickarna mot den italienska fotbollen. Kärleken är enorm där. Problemet med kärleken inom vår allas älskade sport är dock att det, vid ett snedsteg, snabbt emotionellt förvrängs. Koulibaly, Matuidi, Balotelli, Moise Kean, Romelu Lukaku och Sergey Milinkovic-Savic är bara några få nämnda namn som har fått utstå just detta. Inom närtid, vill säga.

Ytterligare ett, klart mycket värre, problem är att beteendena försvaras. Apljud likställs med vanliga busvisslingar för att det nämligen likväl ”ska sätta en spelare ur balans”. Glåpord och rasistiska tillmälen är väl lika vanligt som ”att skrika efter en spelare att denne är undermålig”. Det är bokstavligt talat i den förnekelsen man lever, inte bara på supporternivå, men även högt upp i den oåtkomliga hierarkin inom klubbar och hos andra aktörer. En förnekelse man behöver vakna ur. Inte imorgon. Inte om en vecka. För den här förnekelsen borde spolats bort för längesedan – och aldrig uppstått.

Kraftfulla markeringar

”Rasism? Då spelar vi inte fotboll”, markerade det holländska fotbollförbundet. Som de satte sina ord i realiteten. För ett litet tag sedan valde lagen och spelarna i den holländska ligan nämligen att inte spela fotboll under den första minuten av matchen, efter att domaren blåst i pipan. Under landslagsuppehållet agerade Holland idealiskt även då. Georginio Wijnaldum satte 1-0 mot Estland och han firade bland annat med lyckan med Frenkie de Jong. Spelarna valde då att ta ställning mot världens vedervärdighet, genom att ställa sig bredvid varandra och peka på sina armar. På likheterna i olikheterna.

I dagarna meddelades, i Mundo Deportivo, att Real Sociedad skulle hylla Alexander Isak. Man vecklar ut en banderoll som ett fördömande av beteendena riktade mot honom under Sverige mot Rumänien

Och på tal om Italien. Under gårdagen offentliggjordes nämligen att samtliga Serie A-klubbar har skrivit under ett brev, där varje klubb meddelar sitt löfte att bekämpa de rasistiska problemen i Italien.

Så allt är inte skit. Och rasismen kommer aldrig att vinna.

Låt oss därför sätta oss på detta tåg och fara långt mot den fantastiska värld detta är tänkt att vara. Låt oss göra som Real Sociedad, det holländska fotbollsförbundet och spelarna samt de italienska klubbarna. Ställ dig bredvid din medmänniska och lämna inte den platsen.

Vi ska återförenas – precis som folket gjorde efter dådet i Trollhättan – och låta olikheterna försvinna.

För vi är, precis som vi var då, ett.

Skrivet av gabriel

Fotbollen har inte bara kommit att bli ett fundament i mitt liv, utan något jag de facto inte kan leva utan. Många gånger är den enda viljan att få se och njuta av vacker fotboll. Följer alla möjliga divisioner, men intresset ligger främst vid Allsvenskan och Europas tre största ligor.

Relaterade blogginlägg