Landslagets stormsteg mot EM – utan att sväva iväg

Publicerat 2019-11-16 14:38

Förhoppningen var att matchen mot Rumänien skulle bana väg för ett avgörande – eller rättare sagt ett avancemang – i den sista matchen mot Färöarna. Istället fick sig hemmanationen en rejäl omgång, ur olika perspektiv. Sverige är nu klart för EM 2020. Och vilket landslag man har kommit att bli med den gode Jan Andersson, som stundtals ser ut att kunna gå i döden för sina mannar, vid skeppets allra noblaste front.

På förhand var de varken bakåtlutade eller nonchalanta. Sänkta axlar och ett stort självförtroende, absolut, men aldrig på ett arrogant, illvilligt eller nedlåtande vis. Utan snarare var förbundskaptenen, kollegorna och landslagsspelarna bara bestämda på sin sak på ett idealt sätt, där inget skulle kunna rubba det fokus man hade byggt upp. Det syntes liksom tydligt att man var här för att göra sitt yttersta och att hela landslaget internt var med på noterna.
Och det var helt fantastiskt att skåda. Oerhört att ta på och beskriva, men ack så effektivt och briljant.

Sverige lyckas ofta samla kraft

Det skulle också komma att ge en otrolig kraft i prestationsväg. Känslan är att man i princip alltid mäktar med goda insatser i pressade situationer. Man talade om playoffmatchen mot Italien på förhand och att känslorna kring denna tillställning likställas med dem inför VM-avgörandena. Sverige bjöd, i synnerhet under den första halvleken, på ett sällan skådat spel. Senast man såg Sverige bjuda upp till dans på detta vis, kan möjligtvis ha varit i matchen mot Mexiko. Nästintill felfritt och Blågult var farliga vid varje anfall.

Sverige skulle sätta både ett och två mål och spela av Rumänien, utan att på något sätt skapa några frågetecken. Istället handlade det om ett flertal utropstecken, där en så bespottad Marcus Berg steppade upp rejält och var fundamental. En vacker nick i mål, följdes upp med en vass och klok framspelning till Robin Quaison. Och den senare har å sin sida kunnat vifta bort alla tvivlare genom sitt snack på plan. Sebastian Larsson löpte och skapade ytor, precis som man är van vid. Albin Ekdal slet i det tysta och Emil Forsberg gjorde vad Emil Forsberg skulle i den första halvleken. Hela landslaget stod upp.

Ödmjuk uppskattning av nuet

Segern kunde därigenom fastställas och Sverige var ännu en gång klart för EM. Nu kan man ödmjukt skriva in sig som ett av få landslag som kvalificerat sig till mästerskapet under 2000-talets alla rundor.
Därför kan man också tala om förbundskaptenen. Janne Andersson. Vi har diskuterat hans egenskaper och stora fotbollsmässiga tränarkunskaper i ett antal månader nu, och därför ska det inte bli ett alltför stort tjat om de sakerna. Men vi kan istället lyfta upp frågan om hur långt den här mannen kan ta Sverige. Det blev succé i VM 2018, vilket banade väg för fina insatser i EM-kvalet, som i sin tur nu skapar gata för en bragd i det kommande mästerskapet.

Trots det står Janne, Quaison, Forsberg, Alex Isak och Andreas Granqvist där och är mer ödmjuka än någonsin i sina intervjuer med C More. Den förstnämnda valde att tona ner läget, genom att inte rida vidare på den våg som handlade om att landslaget visserligen skulle slå fjolårets bedrift. Målet är – och har alltid varit – att ta sig vidare från gruppspelet. Gör man det, så tar man saken därifrån, det var han tydlig med. De nämnda spelarna, med flera, valde att följa samma spår och pratade snarare upp fredagens resultat, än att fokusera på framtiden – eller ens måndagens match mot Färöarna. Helt enkelt att leva i nuet.
Och det är ju det som formar det här landslaget.

Utpräglad, representativ svenskhet

Precis som landslaget var försiktiga men bestämda – likt det beskrivna ovan – på förhand, agerade de likadant efteråt. Man har kommit till insikt med att man kan och att det går vid pressade lägen, utan att sväva iväg på ett mentalt plan. Den saken, i kombination med den fantastiska sammanhållningen, är enorm att få bevittna.
Här ska fokus inte få hamna på vidrigheterna från läktarna. Men låt oss bara även få hylla landslaget för att ha skött sig så fint på planen, i intervjuerna och gentemot varandra. Framförallt hur man borstar av sig rasismen och inte ger det några större rubriker.
– För det är de människorna inte värda, sa en vis man efter matchen.

Tillsammans. Med fötterna kvar på jorden.
Det känns väldigt svenskt. Och så underbart.

Skrivet av gabriel

Fotbollen har inte bara kommit att bli ett fundament i mitt liv, utan något jag de facto inte kan leva utan. Många gånger är den enda viljan att få se och njuta av vacker fotboll. Följer alla möjliga divisioner, men intresset ligger främst vid Allsvenskan och Europas tre största ligor.

Relaterade blogginlägg